Botkyrkaskandalen började med larm om kriminalitet på ABF fritidsgårdar – men växte snabbt till en större berättelse om makt, tystnad och politiskt ansvar. När Ebba Östlin stoppade verksamheter där gängkriminella uppgavs ha rört sig, blev hon själv bortröstad i ett möte som fortfarande väcker allvarliga frågor. Socialdemokraternas hantering visar en farlig ovilja att fullt ut granska misstänkt infiltration i de egna leden.
Botkyrkaskandalen visar Socialdemokraternas blinda fläck för gängens infiltration
Det började som en lokal konflikt om fritidsgårdar i Botkyrka. Det slutade som en av de mest besvärande politiska skandalerna för Socialdemokraterna på många år. Bakom striden om ABF:s verksamheter i kommunen växer en större berättelse fram: om gängkriminalitet, kommunala bidrag, interna lojaliteter och ett parti som hellre tycks ha skyddat sin egen fasad än gått till botten med ett hot mot demokratin.
När Botkyrka kommun 2022 stängde flera fritidsgårdar som drevs av ABF var beslutet dramatiskt, men inte taget ur luften. Uppgifter hade kommit fram om att personer med grova brottsdomar arbetade i verksamheten. Droger hade hittats i lokalerna. Kriminella personer ska ha använt fritidsgårdarna som tillhåll, värmestuga och mötesplats.
För en kommun som redan levde med trycket från organiserad brottslighet borde varningsklockorna ha dånat.
Kommunstyrelsens dåvarande ordförande Ebba Östlin agerade. Hon såg allvaret och stängde verksamheterna. Det borde ha varit början på en rejäl upprensning. I stället blev det början på hennes fall.
I januari 2023 röstades Östlin bort som ledare för Socialdemokraterna i Botkyrka. Mötet har i efterhand beskrivits som kuppartat. Nya medlemmar dök upp. Stämningen upplevdes som hotfull. Personer med kopplingar till gängkriminalitet ska ha funnits på plats. Senare granskningar har dessutom pekat på att fler gängkopplade personer än tidigare känt deltog i skeendet kring maktskiftet.
Det mest anmärkningsvärda är inte bara att detta kunde ske. Det mest anmärkningsvärda är hur Socialdemokraterna hanterade det.
Partiets linje har länge varit att konflikten i Botkyrka främst handlade om en intern personstrid. En falangstrid. Ett lokalt bråk. Men den förklaringen håller inte längre. När fritidsgårdar stängs efter larm om kriminalitet, när gängkopplade personer dyker upp i den politiska processen, när en kommunal ledare som varnat för utvecklingen röstas bort – då är det inte bara en vanlig intern konflikt.
Då handlar det om något betydligt allvarligare.
Det handlar om vad som händer när kriminella intressen kommer nära politiska beslut. Det handlar om vad som händer när offentliga pengar, föreningsliv och partiorganisationer vävs ihop i miljöer där kontrollen är svag. Och det handlar om vad som händer när partilojalitet blir viktigare än sanningssökande.
Kalibers granskning har ytterligare fördjupat bilden. Enligt uppgifter i granskningen användes ABF:s fritidsgårdar av personer kopplade till mycket grov kriminalitet. Det har också framkommit uppgifter om att personer med gängkopplingar närvarade vid mötet där Östlin röstades bort. En av personerna som ska ha nominerat hennes efterträdare har dömts för narkotikabrott, och hans DNA har enligt granskningen hittats på ett automatvapen.
Det är uppgifter som borde ha skakat ett parti i grunden.
Ändå har Socialdemokraternas högsta ledning länge gett intryck av att vilja tona ned skandalen. Partisekreteraren Tobias Baudin har inte gett tydliga svar. Magdalena Andersson har vidhållit att S i Botkyrka inte infiltrerades av gängkriminella. Men ju fler uppgifter som kommer fram, desto svårare blir den linjen att försvara.
Det räcker inte att säga att det är allvarligt när kriminella försöker ta sig in i partier. Det självklara måste följas av handling. Frågan är inte bara om enskilda kriminella var medlemmar eller inte. Frågan är om kriminella miljöer påverkade en politisk process. Frågan är om ett kommunalråd avsattes efter att hon försökt stoppa missförhållanden. Frågan är om Socialdemokraterna valde att blunda därför att sanningen var för obekväm.
Här ligger kärnan i skandalen.
Ebba Östlin(s) verkar ha gjort det som politiska ledare ofta säger att de ska göra: agera mot kriminalitet, skydda skattepengar och sätta stopp för verksamheter där säkerheten brister. Men i stället för att få stöd blev hon politiskt isolerad. Hennes motståndare vann. Partiet slöt upp bakom det nya styret. Och de som varnade för utvecklingen fick se sina farhågor avfärdas som rykten, överdrifter eller intern maktkamp.
Peter Schilling, tidigare S-topp i Sundbyberg, har nu sagt att han ångrar att han följde partilinjen. Hans självkritik är viktig, eftersom den visar hur partikulturen fungerar när trycket ökar. Det krävs mod för att bryta med den egna sidan. Det krävs ännu mer mod att göra det när partiledningen redan bestämt vilken berättelse som ska gälla.
Men demokratin kan inte bygga på att människor i efterhand ångrar sin tystnad. Den måste bygga på att politiska partier vågar agera när varningssignalerna blinkar rött.
Botkyrka visar också en större svaghet i svensk folkrörelsedemokrati. Partierna har färre medlemmar än förr. Samtidigt ska de fylla många förtroendeposter, kontrollera stora organisationer och hantera föreningar som ofta får offentliga bidrag. När medlemsbasen krymper blir det lättare för små grupper att få stort inflytande. I miljöer där kriminella nätverk redan har makt kan den sårbarheten bli direkt farlig.
ABF:s historiska roll i arbetarrörelsen gör skandalen ännu känsligare. Studieförbundet har för många människor varit en väg in i språk, bildning, arbete och samhällsgemenskap. Just därför är det så allvarligt när en sådan organisation misstänks ha blivit en arena där kriminella intressen kunnat röra sig. Det skadar inte bara förtroendet för ABF. Det skadar förtroendet för hela den modell där civilsamhälle, kommunala bidrag och politiska rörelser hänger tätt samman.
Socialdemokraterna har ofta sagt att man ska bekämpa den organiserade brottsligheten med full kraft. Magdalena Andersson har talat om att vända på varje sten. Men Botkyrka väcker den obekväma frågan: gäller det även när stenarna ligger inne i den egna rörelsen?
För hittills har partiets agerande inte imponerat. Tvärtom framstår det som en studie i politisk självbevarelsedrift. Först förnekande. Sedan förminskning. Därefter tystnad. Och när nya uppgifter kommer fram: försiktiga formuleringar, men ingen verklig uppgörelse.
Det duger inte.
Om ett parti inte klarar av att granska sig självt när gängkriminalitet misstänks ha påverkat dess egna processer, hur ska väljarna då tro på partiets löften om att bekämpa samma krafter i samhället i stort?
Botkyrkaskandalen är därför mer än en lokal tragedi. Den är en varningssignal. Den visar hur snabbt demokratin kan försvagas när organisationer blir slutna, när lojalitet väger tyngre än ansvar och när kriminella intressen tillåts komma nära makten.
Socialdemokraterna är skyldiga Botkyrkaborna ett ärligt svar. De är också skyldiga sina egna medlemmar ett svar. Men framför allt är de skyldiga väljarna att visa att kampen mot gängkriminaliteten inte upphör vid partiets egen dörr.
För om demokratin ska försvaras måste det börja där: i viljan att se sanningen, även när den är politiskt förödande.
Länkar
https://www.sverigesradio.se/avsnitt/socialdemokraterna-gangen-och-maktskiftet-i-botkyrka-del-1-2
https://www.sverigesradio.se/avsnitt/socialdemokraterna-gangen-och-maktskiftet-i-botkyrka-del-2-2