Ebbe Carlsson-affären blev en av de mest avslöjande politiska skandalerna i modern svensk historia. En privat bokförläggare utan formellt uppdrag fick tillgång till polisresurser, hemliga uppgifter och stöd från personer i samhällets absoluta toppskikt. Affären blottlade inte bara ett haveri kring Palmeutredningen, utan också en socialdemokratisk maktkultur där gränsen mellan parti, stat och personliga nätverk hade blivit farligt suddig.
Ebbe Carlsson-affären är en av de märkligaste politiska skandalerna i modern svensk historia. Den handlade inte bara om en privatspanare med stora ambitioner, utan om ett politiskt system där informella kontakter, gamla lojaliteter och socialdemokratisk maktkultur fick gå före ansvar, öppenhet och grundläggande rättsstatliga principer.
När affären avslöjades 1988 blev det tydligt hur långt en person utan formellt uppdrag kunde ta sig in i statens känsligaste rum – bara han kände rätt personer.
Ebbe Carlsson var bokförläggare, tidigare journalist och före detta informationssekreterare inom den socialdemokratiska maktsfären. Han hade inget officiellt mandat att utreda mordet på Olof Palme. Ändå lyckades han få tillgång till polisiära resurser, hemliga uppgifter, livvakter och stöd från personer högt upp i staten.
Det är just detta som gör affären så allvarlig. Problemet var inte bara Ebbe Carlsson som person. Problemet var att makten släppte in honom.
En privatperson i statens innersta rum
Efter mordet på Olof Palme 1986 växte det så kallade PKK-spåret fram. Teorin gick ut på att den kurdiska organisationen PKK skulle ha legat bakom mordet. Hans Holmér, som ledde Palmeutredningen under den första tiden, låste tidigt fast sig vid detta spår.
Ebbe Carlsson kom att bli en av de personer som hårdast drev teorin vidare. Han påstod sig ha information om att Säpo hade känt till hotbilder som kunde kopplas till mordet. Han menade också att Iran och PKK kunde ha haft en roll i attentatet.
Men Ebbe Carlsson var inte polis. Han var inte åklagare. Han var inte underrättelseman. Han var en privatperson med starka kontakter.
Ändå fick han röra sig som om han vore en del av staten.
Det är här den politiska sprängkraften finns. I ett fungerande system ska myndighetsutövning bygga på lag, ansvar och tydliga uppdrag. I Ebbe Carlsson-affären verkar det snarare ha byggt på vänskap, partikamratskap och gamla nätverk.
Socialdemokratins maktkultur blev synlig
Socialdemokraterna hade vid den här tiden dominerat svensk politik under stora delar av efterkrigstiden. Partiet hade inte bara regerat länge; det hade också hunnit växa ihop med stora delar av samhällsapparaten.
Det betydde inte att varje socialdemokrat var korrupt. Men det betydde att gränsen mellan parti, stat och personliga nätverk ibland blev farligt suddig.
Ebbe Carlsson-affären blev ett tydligt exempel på detta.
En person som var “en av de våra” kunde få förtroenden som ingen vanlig medborgare skulle ha kommit i närheten av. Han hade tillgång till polischefer, ministrar och andra centrala aktörer. Hans teorier togs på allvar, inte främst för att han hade ett formellt uppdrag, utan för att han hade rätt telefonnummer i sin adressbok.
Det var en maktkultur där personliga relationer kunde väga tyngre än formella beslut.
Anna-Greta Leijons brev blev symbolen för skandalen
Den dåvarande justitieministern Anna-Greta Leijon blev affärens tydligaste politiska offer. Hon hade skrivit ett rekommendationsbrev åt Ebbe Carlsson inför hans kontakter utomlands. Brevet diariefördes inte på korrekt sätt.
Detta var inte någon liten detalj. Ett brev från en justitieminister är inte ett privat vänskapsintyg. Det är en handling som kan uppfattas som statens stöd. När en minister hjälper en privatperson att agera i en känslig mordutredning uppstår en mycket allvarlig fråga:
Vem styrde egentligen?
Var det polis och åklagare? Eller var det ett informellt nätverk runt Socialdemokraternas maktcentrum?
När Expressen avslöjade affären den 1 juni 1988 blev trycket snabbt för stort. Den 7 juni avgick Anna-Greta Leijon.
Men även om hennes avgång blev dramatisk var problemet större än en enskild minister. Affären avslöjade ett system där kontrollen hade brustit på flera nivåer.
Olaglig avlyssningsutrustning och maktens skyddsnät
Samma dag som affären exploderade stoppades Ebbe Carlssons livvakt av tullen i Helsingborg med olaglig avlyssningsutrustning i bilen. Därmed fick skandalen ännu en dimension.
Det handlade inte längre bara om märkliga kontakter och informella samtal. Nu handlade det om utrustning som kunde användas för hemlig avlyssning.
Att en privatspanare med politiska kontakter kunde vara kopplad till sådan utrustning borde ha fått alla varningsklockor att ringa långt tidigare. Men inom maktens nätverk verkade man länge ha tittat åt ett annat håll.
Det är svårt att komma ifrån intrycket att Ebbe Carlsson fick fortsätta eftersom han var användbar. Han drev ett spår som vissa ville tro på, och han hade en förmåga att få mäktiga människor att känna att han satt på något viktigt.
Men rättsstaten kan inte bygga på magkänsla, skvaller eller personliga relationer. Den måste bygga på regler.
Kurdspåret blev ett politiskt och polisiärt haveri
PKK-spåret hade redan tidigare försvagat Palmeutredningen. Hans Holmérs fixering vid detta spår ledde till att andra möjligheter hamnade i skymundan. När spåret inte höll tvingades Holmér lämna rollen som spaningsledare.
Men Ebbe Carlsson släppte inte teorin. Han fortsatte att driva den privat, med stöd från personer inom polis och politik.
Det är ett av de mest anmärkningsvärda dragen i hela affären. Trots att spåret redan hade skadat utredningen fortsatte delar av maktapparaten att ge utrymme åt en privat aktör som drev samma linje.
Resultatet blev ännu mer misstro mot Palmeutredningen. I stället för att stärka förtroendet för staten bidrog affären till bilden av ett samhälle där de mäktiga hade egna regler.
KU-förhören blev politisk teater – men också nödvändig granskning
När riksdagens konstitutionsutskott började granska affären blev förhören direktsända i tv. Svenska folket kunde se hur maktens män och kvinnor pressades om vad de visste, när de visste det och varför de inte hade agerat tidigare.
Ett av de mest kända ögonblicken kom när Carl Lidbom irriterat avfärdade frågor som “trams” och Anders Björck svarade med de berömda orden: “Du ska veta hut!”
Det var politisk teater, men också något mer. Förhören visade att även den mäktigaste politiska kulturen kunde tvingas till svars.
Affären blev en påminnelse om varför öppen granskning behövs. Utan journalister, opposition och offentlig debatt hade mycket kunnat sopas undan.
Ebbe Carlsson blev både syndabock och symbol
Det är lätt att göra Ebbe Carlsson till huvudpersonen i historien. Han var färgstark, intelligent, social och full av kontakter. Han rörde sig skickligt mellan journalistik, förlagsvärld, politik och myndigheter.
Men om man bara fokuserar på honom missar man den större frågan.
Ebbe Carlsson kunde bara bli “Ebbe Carlsson-affären” därför att andra släppte fram honom. Ministrar, polischefer och höga tjänstemän gav honom utrymme. Han kunde inte ensam skapa den maktposition han fick.
Därför är affären inte bara berättelsen om en privatspanare som gick för långt. Den är berättelsen om ett politiskt system som lät honom gå för långt.
När sossarnas makt blev för självklar
Den hårdaste kritiken mot Socialdemokraterna i denna affär handlar inte om att partiet ville hitta Olof Palmes mördare. Det ville hela Sverige.
Kritiken handlar om metoderna.
När ett parti suttit länge vid makten kan det börja se staten som sin egen förlängning. Personer i och omkring partiet kan börja tro att de har särskilda rättigheter, särskild insyn och särskild tillgång till myndigheter. Det är precis den sortens politisk kultur som Ebbe Carlsson-affären blottlade.
I en demokrati ska ingen privatperson få nycklar till maktens korridorer bara för att han känner rätt människor.
Ingen minister ska ge inofficiellt stöd till en privatspanare i en mordutredning.
Ingen polischef ska låta informella nätverk gå före lagliga strukturer.
Och inget parti, oavsett hur länge det regerat, ska kunna blanda ihop sin egen rörelse med staten.
En affär som fortfarande är relevant
Ebbe Carlsson-affären ligger långt tillbaka i tiden, men den säger fortfarande något viktigt om Sverige.
Den visar hur farligt det blir när makt blir informell. Den visar hur snabbt ansvar kan försvinna när beslut tas i samtal, vänskapsband och slutna rum. Den visar också varför journalistisk granskning är nödvändig, särskilt när politiker och myndigheter helst vill undvika insyn.
Expressens avslöjande 1988 spräckte fasaden. Bakom den fanns en märklig blandning av lojalitet, prestige, hemlighetsmakeri och socialdemokratisk maktkultur.
Ebbe Carlsson dog 1992, men affären lever kvar som ett varnande exempel.
Inte bara för Socialdemokraterna, utan för alla partier som får sitta länge vid makten.
När makten blir för självklar börjar den till slut tro att reglerna är till för andra.